Som jag tidigare sagt är ringblommor och krasse mina favoritblommor. Båda har en speciell doft och man kan äta dem. Fast det skulle jag inte vilja göra. De doftar – och smakar säkert – alldeles för starkt. Men jag använder gärna ringblomssalva för att smörja in fötterna. De blir så mjuka.

En målare jag tycker om är Anders Zorn. Han har gjort en hel del blomsterakvareller. Bland annat amaryllis. Han var en skicklig akvarellist, en av de bästa.

Själv har jag en ständig önskan att kunna måla. Först och främst gäller det att hitta motiv. Under sommaren får min krasse ofta stå modell. Nu senast när jag skissat upp några blommor för att måla morgonen efter, hade två av dem vissnat under natten. Så jag knipsade bort den ena blomman för att studera den närmare. Krassen är väldigt vacker på nära håll, så klara, distinkta färger.

Medan jag satt vid bordet och målade kom två energiska humlor. De kröp ner i krasseblommorna, en efter en, för att suga nektar. De surrade kring mitt huvud – särskilt den ena var väldigt envis.

Inte är jag någon Zorn inte, men jag tycker att det är roligt att teckna och måla.

Min egenodlade krasse börjar blomma. Det kommer massor av knoppar och flera har slagit ut i blom. Ringblommorna börjar också att slå ut. Men är ännu för korta för att plockas till snitt.

I morse när jag steg ut på altanen och skulle sätta mig att äta frukost slog en svag, underbar doft av luktärt emot mig. Det luktade barndom och Ingarö. En djuplila bukett (de växer ju minst två och två) tillsammans med en rosa och en ljusblålila hade just slagit ut. Jag snusade på blommorna och drog in väldoften med djupa andetag. Ah!

Vad vore sommaren utan pelargoner, sa Ernst Kirchsteiger i något av sina sommarprogram. Hans funderingar gick något i stil med att sommaren kunde cykla omkull om inte pelargoner stod i fönstren. Jag minns inte hur han fick till det. Men jag håller med honom.

På vårens trädgårdsmässa köpte jag ”Årets pelargon, Kronprinsessan Mary”. Det är en vit rosenpelargon med vacker grönska. Den trivs både i fönstret och utomhus stod det på den medföljande växtbeskrivningen. Inte hos oss i alla fall. Den skulle också rodna lite lätt i blomkanten. Det stämmer inte heller. Den håller envist fast vid sin vita färg.

Jag har tidigare berättat att jag inte har några växter inomhus för att jag inte kommer ihåg att vattna dem. Årets pelargon slutade blomma och fick ledsna blad. Då kom jag mig äntligen för att vattna upp den och ge den näring. Jag satte ut den och det tog inte många dagar innan blomman visade på en fantastisk återhämtning. Nu är bladen spänstiga och blomman har satt knopp. Det ska bli kul att följa.

I år var jag väldigt sen med fjolårets pelargoner, Mårbacka, som övervintrat i fönstret i Makens arbetsrum. De har nu fått gödning och placerats i söderläge. Får se hur det går för dem.

För många år sedan planterade vi en klätterros på entrésidan. Rosen är rödcerise. Den heter Etude och doftar inte. Den är som sagt gammal och har inte blommat på flera år. Därför blev jag mycket förvånad att rosen hade satt knoppar precis innan vi skulle åka till Skåne. Jag hoppades att den skulle blomma när vi kom hem så att vi fick glädjas åt blommorna.

Rosen blommade när vi kom hem. Den är dessutom i gott sällskap med klematisen som blommar på med vita blommor som är lite stjärnlika. Det tar tid för blommor att etablera sig och klematisen är planterad för inte så länge sedan.

På semestern var vi en vecka i Skåne, i Helsingborg. Vi åkte förstås över till Helsingör och åt smörrebröd. Vi gick gata upp och gata ner inte bara en utan flera gånger. Vi besökte huset med de fantastiska stockrosorna. Det är helt otroligt hur en sådan blomprakt kan växa ur stenhård jord och kullersten. Våra stockrosor hemma är bara taniga, bleka kopior av de danska originalen.

En av dagarna tillbringade vi i Sofieros slottspark. Solen sken och det var varmt. Vi tittade först på kronprinsessan Margaretas rosenträdgård. Där växer rosorna efter färg. Vi såg de vackra rosa och röda rosorna. Men det var först när vi kom till de gula som vi blev helt förälskade i den ljuvliga rosen Ghislaine de Féligonde. Blomknopparna är varmt gula med lite orange i tonen. De nyutslagna blommorna är varmt gula och de doftar underbart. Efterhand blir blommorna blekare gula för att till sist bli vita.

Nästa morgon, som var grå med regnet hängande i luften som små droppar, fortsatte vi till Fredriksdals trädgård. Så snart vi kom till rosenträdgården började det regna ymnigare. Men med Helly Hansens regnställ klarar man det mesta.

Även här fanns den ljuvliga rosen Ghislaine. Maken fotograferade den från alla vinklar. Synd att inte blomdoft kan konserveras förresten.

Maken började planera för att plantera rosen hemma i vår trädgård. Jag som känner vår jordmån och alla blommor som inte klarar sig där, var mer tveksam.

Hur som helst inhandlades ett exemplar av den ljuvliga rosen hos Flora Linnea. Den fick plats bakom förarstolen. Dess doft spred sig i kupén. Vi körde upp genom landet till trakten av Gränna för att hälsa på våra kompisar som har ett torp där. Maken skötte om rosen och under natten stod den på ett bord inne i gäststugan. Han var noga med att vattna den varje dag.

Väl hemma ställdes rosen halvt under tak. Maken har nu gjort en upphöjd rabatt för rosen. Den har i botten dränerats i grus och sedan planterats i den bästa rosjorden. Nu står den där och håller på  att acklimatisera sig. Till sällskap får den två blå lavendelplantor. Rosor och lavendel hör ihop på något vis.