Se upp för slånbärssnår

Vilken rolig vecka det har varit. Vovven har nu bott här i en dryg vecka. Och inget har varit sig likt. Det är bollekar hela dagarna.

En dag hade hennes favoritboll kommit bort. Den bollen som luktar hemma i hennes förra familj. Hon var liksom bara halv utan den där bollen. Vi letade alla tre efter bollen, men kunde inte hitta den.

Maken åkte förbi butiken med husdjurssortiment på hemvägen och köpte ett par nya bollar. Visst, de nya bollarna gick att leka med, men saknaden efter den gamla var stor.

Så efter ett par dagar hittade hon den! Den låg inkilad mellan torkställningarna i badrummet. Åh, vad lycklig hon blev när jag plockade fram den åt henne.

Söndagspromenaden

I söndags tog vi en promenad i Täbys nya naturreservat. Väglaget var förskräckligt – ömsom lerigt, ömsom hal is. Vovven klarade sig bra. Hon har ju liksom inbyggda broddar på tassarna. Värre var det förstås med oss, men det gick bra.

Vovven har förstått att buskar och fåglar hör ihop. Hon råkade skrämma upp en koltrast. Hon tyckte det var jätteroligt. Så hon har alltid koll på all buskvegetation.

Vi gick förbi ett snår med slånbär. De buskarna har vassa taggar på grenarna. Vovven tänkte ”fågelsnår” och satte av in bland de vassa grenarna. Hon rundade en stor sten och kopplet snodde in sig i grenarna.

Slånbärssnår är ju inget man går in i. Men vad hade vi för val? Maken lyckades krypa in för att dra fram kopplet. Han kom ut med några blessyrer på ena handen. Så det gick ju bra. Men se upp för slånbärsbuskar.

Vovven tycker om snö, men den är bra kall.

Vovven

Så blev det då av. Maken och jag har ju länge pratat om att skaffa hund när vi blir pensionärer. Och nu har Vovven alltså anlänt.

Vovven är en Dansk-svensk gårdshund på 16 månader. Hon har mycket energi och vill att vi ska leka med bollen hela tiden. Vi kastar den och hon springer efter och apporterar. Vi blir trötta efter en stund, men inte hon. Hon orkar jaga bollen hur länge som helst.

Igår när vi lagade middag var Vovven igång med sin boll. Middagen blev ett hastverk. Glömde bort grönsakerna som skulle serveras till stroganoffen, eftersom jag samtidigt måste kicka iväg bollen likt en ovan fotbollsspelare.

Mattorna i vårt hem ligger numera slarvigt hoprafsade i skrynkliga högar på golven.

En bra sak med Vovven är att hon tycker om att sova på morgonen. Det passar ju mig perfekt. Maken är morgontidig – åker till jobbet vid halv sju. Vovven har inte någon förståelse för att man måste gå upp så tidigt. Hon ligger kvar och gonar sig. Liksom jag.

De senaste veckorna har vi haft mycket snö. Vovven tycker om att studsa runt i snödrivorna. Idag kom emellertid plogen och plogade gångstråken inne i vårt bostadsområde. Innan pulsade vi i snön. Drivorna gick upp till kängskaften och ibland letade sig snön ner i skorna likt iskalla rännilar.

Januaritankar

Tänk, häromveckan hörde jag talgoxen. Den sjöng inte den riktiga vårstrofen, men det är på gång. Midvintersolståndet har vi lämnat bakom oss, och man märker att solen är uppe längre än vid jultid. Just nu går solen ner en halvtimme senare. Det känns så skönt. Men än så är det långt till vår för att citera Alice Tegnér.

Nu har isen lagt sig på Rönningesjön. Rönninge by skymtar bakom snöröken.

Idag var det under fem grader minus när jag gick ut. Lite pudersnö låg på de isiga parkvägarna. Det är verkligen lätt att halka. På sjön åkte några skridskor. En annan rastade sin golden retriever på isen. Undrar hur tjock isen är? Jag tycker att det är lite vanskligt att gå på isen med sin hund – om den skulle gå igenom! Tänk att försöka bärga en panikslagen, blöt och sprattlande hund, i 40-kilosklassen, ur det våta.

Men det skulle vara trevligt att ha en hund med på promenadstråket nere vid sjön. Maken har ju förälskat sig i rasen Dansksvensk gårdshund. Vi får se hur det blir med den saken.

Vi brukar promenera längs Stora Värtan vid Näsaäng ibland.

Dis och dimma

Tänk att jag tycker att det är så vackert i november när det är dis och dimma. Meteorologen på tv förklarade de två väderförhållandena. Disigt är det när fukten stängs in av molnen. Och dimma är, med en sjukvårdsterm, mer akut. Dimman kan ju lätta under dagen.

Det här låter som en motsats: Jag tycker ju att det är så jobbigt den här tiden på året eftersom det blir mörkt så tidigt på eftermiddagen. Dimman gör ju att det börjar skymma redan före solnedgången. Men vackert är det.

När jag tog min morgonpromenad härom dagen låg dimman tät över Rönningesjön. Rönninge by var helt inlindad i ljust grå och mjuk dimma. Det kändes som små droppar av regn. Jag önskar att jag kunde måla det här.

Röda höstblommor

Jag känner till min förvåning lite julstämning. När man står i kön till kassan på Ica strålar alla veckotidningsomslagen med julprydnader emot en. Det ena glittrigare än det andra.

I helgen var Maken och jag i Bergianska. Vi gick till Plantagen för att njuta av höstväxter. Det är tid för stearinljus och röda blommor. Tur att man snart kan ta fram adventsljusstakar och stjärnor. Mörkret kommer tidigare för varje dag. Jag följer det där i morgontidningen. Men snart blir det ljusare igen.

Amaryllis fanns i flera färger. Jag valde en strimmig i rött och vitt. Maken tog en enkel röd. Den strimmiga håller redan på att slå ut. På fönsterbrädan står också en vackert röd azalea. Den kom vännerna A och L med när de var här på middag. Jag hade tänkt bjuda på pumpasoppa, men kroknade på alla ingredienser i receptet. Det blev en morotssoppa istället.

Trädgården håller på att förbereda sig för vintern. Vår ros är fortfarande grön. Men det är snart dags att klä in den i säckväv i väntan på vårsolen.

Idag har jag tagit hand om sommarens lerkrukor. Borstat bort jord och torkat dem. Kratta tänkte jag göra i helgen. Björklöven ligger gula på gräsmattan. På något vis är det lika roligt att stänga sin lilla trädgård som att öppna upp den till våren.

Pumpor i Bergianska