Är november en vinter- eller höstmånad? Det kan ju komma snö, så då är det kanske vinter ändå. Undrar vad som står i Bondepraktikan.

Vår lilla trädgård har mer eller mindre stängts för säsongen. Den fantastiska rosen har fått en skyddande kostym av juteväv. Pelargonerna är fortfarande fina så de får stå kvar tills kylan kommer.

Förra helgen var det ljusfest längs Brunnsvikens stränder. I Bergianska var alla gångar upplysta av marschaller. Och på motsatta stranden, Hagaparken, var det också fullt med marschaller. Kanoter gled ljudlöst fram över vattnet, också de upplysta med lampor. Den pyttelilla ångbåten, Sjöfröken, gjorde an bryggan för att hämta folk som ville åka med på en 15-minuterstur.

Vi gick upp på den Italienska terassen och tittade ut över vattnet. Stockholms siluetter syntes i söder. Ljuset från marschallerna, som stod ganska tätt, gjorde oss lite nattblinda och man fick se sig noga för så att man inte snubblade.

Viktoriahuset var dunkelt upplyst. Den varma fuktiga luften slog emot oss när vi kom in. Glasögonen blev helt immiga. Och man fick ta av dem för att  se något överhuvudtaget. Det kändes spännande att ta sig fram i mörkret längs den stora runda bassängen, upplyst av massor med värmeljus. Kackerlackor brukar gå på sargen. Men den här gången såg vi inte några. Jättenäckrosens blad gungade lätt på vattenytan. En stor näckros blommade i vitt.

Vi tog en tur genom Anderssons växthus också för att fika. Maken och jag dröjer oss alltid kvar i det västaustraliska hörnet. Det är ju vår i Australien nu. Mimosan blommade och spred en fantastisk doft.

Nu börjar jag längta efter julblommor. Vi var i Uppsala i helgen och köpte amaryllis och azaleor i en trädgårdsbutik. Vår niece M arbetar i växthuset. Om det är något som ger julstämning är det röda och vita växter enligt mig.

Nu vet jag var ordet indiansommar kommer från. Det finns belagt i engelskan redan 1794.  Vädret en bit in i oktober brukar vara torrt och varmt i de norra delarna av USA där det bodde indianer.

Igår var en dag med växlande molnighet. På förmiddagen var det sol och jag var ute och krattade. Plommonträdet har tappat alla sina blad och björken är på gång. Lövmattan var tjock med gula blad. Jag spar alltid löven i rabatterna, men gräsmattan krattar jag och samlar upp löven.

Nu har vi förpassat astrarna och bollkryssen, som var så fina för några veckor sedan, till komposten på andra sidan planket. Det är höst. Maken satte upp talgbollar i plommonträdet. Jordnötter finns på två ställen. För det mesta är det talgoxar som kommer. Ungarna är ganska skojiga. De är nyfikna och flyger in under altantaket och undersöker allt som finns där.

Pelargonerna – de som jag vill spara – står på fönsterbrädan i väntan på våren. Ringblommorna har blommat över. Luktärterna är fortfarande fina. De tål lite frost. Jag tog in de överlevande blommorna. De doftar underbart. Varje gång jag går förbi går jag fram och luktar på dem. Drar in den ljuvliga doften i näsborrarna och njuter.

Nu blir det buketter av rosa kärleksört, ljust lila höstaster och kanadensiskt gullris. De brukar stå länge, särskilt kärleksörten.

En morgon gick jag längs Rönningesjön. Solen sken och det var ljummet i luften. Lövträden stod gula längs stranden. Solen lyste på dem så att de nästan strålade i guld. Solen glittrade på sjön, dimman låg som rök alldeles över vattnet. Det är också något jag önskar att jag kunde måla. Jag fastnar alltid för tavlor i lite dimmiga toner så att man får kisa för att se vad det föreställer.

Väninna E och jag tog en promenad på eftermiddagen. Vi hade nyligen gått vilse på den här sträckan från Viggbyholm. Inte klokt att man kan gå vilse i ett så välkänt område. Vi tänkte heller inte på att det finns en GPS i telefonen. Vi fick gå en lång sträcka på asfalt innan vi hittade fram till vår stig igen.

Nu ändrade vi strategi och gick i motsatt riktning. Försökte lägga gatornas namn på minnet. Nu kan vi gå i båda riktningarna och hitta hem igen.

Vilken indiansommar vi har. Undrar var det ordet kommer ifrån. Det var meteorologen på tv som sa’ det senast.

Maken och jag tog en promenad längs fjärden vid Näsby Park. Solen sken, men det låg ett dis kvar över Lidingölandet. Jag tycker mycket om den här tiden på året när det ligger dis över sjöar och ängar. Skulle önska att jag kunde måla det.

Eken som står i vattenbrynet hade nästan fällt alla sina blad. Lite längre bort simmade sothönsen. Och på båtklubben höll de på att ta upp båtarna inför vintern.

Det är snart dags att stänga igen trädgården för denna säsong och ägna sig åt fönsterbrädan och publika växthus.

Vår björk är helt gul i bladverket och löven singlar ner likt snöflingor. Jag krattar gräsmattan flera gånger och samlar upp i säckar. Egentligen är det inte längre någon gräsmatta utan en matta av lite olika ogräs. Men den är grön i alla fall.

Vi matar fåglarna året om. De har nu skalade jordnötter att kalasa på. Fågelbaden besöks fortfarande av fåglarna, även om det inte längre är kö till baden.

Fågelbadet ligger öde, men det glittrar ändå lite och ger ett vattenblänk i rabatten.

Den älskade rosen, Ghislaine de Féligonde, har vuxit mycket under sommaren. Den har även satt små blomknoppar. Men det är nog mest troligt att de inte orkar slå ut. Huvudsaken är att rosen trivs i väntan på våren. Lite längre fram ska vi klä in den i juteväv inför vintern.

Maken och jag har lagt ut kogödsel i rabatterna på baksidan. På framsidan har jag inte gjort mer än planterat nya tulpaner, Darwinhybrider. Hela rabatten behöver grävas om. Då vill Maken också göra en ny ram till den upphöjda bädden. Får se om det kan bli till våren.

Jag köpte rosa-vita pärlhyacinter. Jättesöta, men jag vet inte riktigt var jag ska plantera dem. Hm, det finns nog mest plats på baksidan. Jag ville egentligen ha helt rosa – jag har sett i en trädgårdstidning att det finns. Men jag har ännu inte sett dem i handeln.

Nu är den vår den svage kallar höst, skaldade E A Karlfeldt. Jag tänker mycket på de månadstavlor vi hade i klassrummet på lågstadiet som var målade av Kerstin Frykstrand. Tavlorna med motiv från de olika månaderna förmedlade någon sorts trygghet för mig,

Jag har minst två favoritställen i Stockholms skärgård. Det ena är vid Visjön som jag skrev om tidigare, det andra är Brännholmen på Östra Lagnö. Åtminstone en gång per år, helst fler, vill jag åka upp till Östra Lagnö och njuta av havet. Här möts himmel och hav.

Efter att ha lyssnat på väderleksrapporten igår morse bestämde vi oss för att åka dit och ha en picknick. Maken bredde mackor och kokade te och kaffe. Meteorologen hade talat om solchanser, men också att det skulle blåsa en sydostlig vind.

Efter en och en halv timmes bilresa steg vi av vid grinden till naturreservatet. Himlen var mycket molnig och det blåste friskt. Vi gick genom fårhagen och kom så fram till Brännholmen. Vinden var stark och ganska kylig. Men vi valde ut bord och bänkar uppe på berget och packade upp ryggsäcken. Vinden slet omgående tag i duken så vi fick placera termos och smörgåsask som tyngder.

Vi åt våra smörgåsar och tittade ut över vattnet. Vinden dansade i håret. Det blygrå havet var upprört. Vågorna fräste som bränningar över stenarna. Ute på fjärden kom en segelbåt. Det blåste bra, säkert en 10-12 sekundmeter. Vinden slet i seglen. Båten lutade.

Varje höst blir jag lika sugen på att sticka. Det är höstfärgerna i vassen, gult, lite grönt och brunt, som inspirerar mig. Helst ska det vara ett flerfärgat garn som varierar i de tre färgerna. Ska nog gå till garnaffären och se vilka garner de har.

En enda ros blommade på nyponbusken. Busken var annars full med röda nypon.

Det blev inte någon lång picknick. Vi fotade lite och gick sedan tillbaka till bilen. Vi såg inga får i hagen. Bara fårspillning så de går nog fortfarande kvar på bete. Men de har ett väldigt stort område att gå på.