Vilka fantastiska vårdagar vi har haft. Säkert tre veckor i rad.

Vi gick en slinga i skogen för några helger sedan. Det var länge sedan jag gick där, så jag mindes inte hur brant stigen är på sina ställen. Vovven gick på utan att bli trött. Hon stannade högst upp för att vänta in oss. Maken och jag flåsade ikapp henne. Jag promenerar ju två och en halv timme varje vardag så jag tyckte jag borde fått bättre kondition. Men de backarna tog.

Just nu blommar både blåsippor och vitsippor. Och i vissa dikesrenar blommar ännu tussilago. Idag såg vovven och jag årets första sädesärlor. Som tur var fick hon inte för sig att hon skulle jaga dem. Björktrast och koltrast är hon dock mycket observant på.

Vi var och hälsade på Svägerska V och Svåger J i söndags. Vovven var förstås med. Hon brukar ju uppföra sig exemplariskt när vi är borta med henne. Men nu kände hon sig tydligen väldigt hemma. För hon hoppade upp i Svägerskans säng och plöjde sig ner in under överkastet. Där låg hon sedan under middagen. Både Svåger och Svägerska har ett förflutet som hundägare så de tyckte inte att det gjorde så mycket. Dessutom brukar de vara kattvakter när yngsta dottern är bortrest. Och katterna brukar ju alltid ligga under överkastet.

Vovven har en medfödd knäskada. Visserligen väldigt liten, men vi vill ju att hon ska vara symtomfri. Därför är det så viktigt att hon motionerar dagligen. Igår var vi hos Svägerska K som är fysioterapeut för hundar. Vi fick ett litet paket med manschetter att sätta under knäskålen. De ska så småningom fyllas med vikter på sex gram.

Vi provade manschetterna fem minuter under kvällspromenaden. Vovven var väl inte helt förtjust, men hon fann sig. Men vad lycklig hon blev när vi tog av dem. Hon skuttade som en kalv på grönbete.