Vintern håller i sig. Det är ljusare och vackrare när det ligger snö på marken. Solen går upp ungefär kvart över sju och den går inte ner förrän tio i fem. Känslan av att vara  instängd i en kartong har släppt. Nu börjar man längta efter våren.

Vi var på Cosmonova för ett par veckor sedan och såg Den underbara planeten Tellus. Jorden är verkligen underbar med allt den har att erbjuda av naturupplevelser. Filmen hade gjorts av astronauter och man fick se en hel del tyngdlöshet. Det var spännande att se astronauterna sväva i rymdkapseln.

Inte alltför långt från Cosmonova ligger Plantagen. Det är lätt att slinka in efteråt och njuta av alla växter – och köpa. På fönsterbrädan står nu några vita blommor som matchar snön utanför. Det är calanchoe, azalea och primula, alla vita. Jag tycker att calanchoe är en så trevlig blomma, den finns i många färger. Det är lätt att matcha med årstiden. Snart är det dags för gula.

Igår var svägerska V och svåger J här. Jag fick en jättebukett med röda papegojtulpaner. Väldigt vackra. Jag placerade dem i min Alvar Aaltovas. Den är som gjord för en tulpanbukett.

Papegojtulpan har jag varken köpt eller fått tidigare. Det är ju en spännande blomma. Jag tror att effekten kommer av ett virus som växten bär på.  Läste det någonstans.

Solen bryter fram genom diset och värmer oss på vår promenad längs Askrikefjärden.

Äntligen har det blivit lite ljusare igen. Det är åtminstone halvljust när klockan är fyra. Härligt! Jag tycker att den mörka perioden är så jobbig – det känns som att vara instängd i en kartong.

Det har regnat mycket under hösten. Och jag undrar hur vår primadonna, Ghislaine de Féligonde, mår nu när det blivit kallt. Hon står där insvept i säckväv. Vi hoppas att hon klarar vintern och att hon växer vidare.

Helt plötsligt har det blivit vinter med snö. Det är ju härligt förstås, men det kanske inte är det bästa för växtligheten efter allt regnande. I söndags morse var det elva grader kallt. Tulpanlökarna har kanske frusit. De kom inte tillräckligt långt ner i jorden. Hade tänkt lägga över mer jord. Men jag  hann på något vis inte.

Förra söndagen promenerade vi i Bergianska. Vi tog en fika och en laxmacka i Anderssons växthus. Det är så härligt ljust i växthuset den här tiden. Efteråt gick vi in på Plantagen och tittade på alla vinterväxter. Det är primulor i alla möjliga färger, azaleor i vitt och rosa och en hel hop lökväxter. Jag köpte en primula, en azalea, två Calanchoe och en pärlhyacint. Alla vitblommande, utom hyacinten som är blå. Det känns som en liten försmak av vår på fönsterbrädan där amaryllisarna nu blommat över.

Rimfrostiga björkar och snö på åkrarna vid Såstaholm.

Är november en vinter- eller höstmånad? Det kan ju komma snö, så då är det kanske vinter ändå. Undrar vad som står i Bondepraktikan.

Vår lilla trädgård har mer eller mindre stängts för säsongen. Den fantastiska rosen har fått en skyddande kostym av juteväv. Pelargonerna är fortfarande fina så de får stå kvar tills kylan kommer.

Förra helgen var det ljusfest längs Brunnsvikens stränder. I Bergianska var alla gångar upplysta av marschaller. Och på motsatta stranden, Hagaparken, var det också fullt med marschaller. Kanoter gled ljudlöst fram över vattnet, också de upplysta med lampor. Den pyttelilla ångbåten, Sjöfröken, gjorde an bryggan för att hämta folk som ville åka med på en 15-minuterstur.

Vi gick upp på den Italienska terassen och tittade ut över vattnet. Stockholms siluetter syntes i söder. Ljuset från marschallerna, som stod ganska tätt, gjorde oss lite nattblinda och man fick se sig noga för så att man inte snubblade.

Viktoriahuset var dunkelt upplyst. Den varma fuktiga luften slog emot oss när vi kom in. Glasögonen blev helt immiga. Och man fick ta av dem för att  se något överhuvudtaget. Det kändes spännande att ta sig fram i mörkret längs den stora runda bassängen, upplyst av massor med värmeljus. Kackerlackor brukar gå på sargen. Men den här gången såg vi inte några. Jättenäckrosens blad gungade lätt på vattenytan. En stor näckros blommade i vitt.

Vi tog en tur genom Anderssons växthus också för att fika. Maken och jag dröjer oss alltid kvar i det västaustraliska hörnet. Det är ju vår i Australien nu. Mimosan blommade och spred en fantastisk doft.

Nu börjar jag längta efter julblommor. Vi var i Uppsala i helgen och köpte amaryllis och azaleor i en trädgårdsbutik. Vår niece M arbetar i växthuset. Om det är något som ger julstämning är det röda och vita växter enligt mig.

Nu vet jag var ordet indiansommar kommer från. Det finns belagt i engelskan redan 1794.  Vädret en bit in i oktober brukar vara torrt och varmt i de norra delarna av USA där det bodde indianer.

Igår var en dag med växlande molnighet. På förmiddagen var det sol och jag var ute och krattade. Plommonträdet har tappat alla sina blad och björken är på gång. Lövmattan var tjock med gula blad. Jag spar alltid löven i rabatterna, men gräsmattan krattar jag och samlar upp löven.

Nu har vi förpassat astrarna och bollkryssen, som var så fina för några veckor sedan, till komposten på andra sidan planket. Det är höst. Maken satte upp talgbollar i plommonträdet. Jordnötter finns på två ställen. För det mesta är det talgoxar som kommer. Ungarna är ganska skojiga. De är nyfikna och flyger in under altantaket och undersöker allt som finns där.

Pelargonerna – de som jag vill spara – står på fönsterbrädan i väntan på våren. Ringblommorna har blommat över. Luktärterna är fortfarande fina. De tål lite frost. Jag tog in de överlevande blommorna. De doftar underbart. Varje gång jag går förbi går jag fram och luktar på dem. Drar in den ljuvliga doften i näsborrarna och njuter.

Nu blir det buketter av rosa kärleksört, ljust lila höstaster och kanadensiskt gullris. De brukar stå länge, särskilt kärleksörten.

En morgon gick jag längs Rönningesjön. Solen sken och det var ljummet i luften. Lövträden stod gula längs stranden. Solen lyste på dem så att de nästan strålade i guld. Solen glittrade på sjön, dimman låg som rök alldeles över vattnet. Det är också något jag önskar att jag kunde måla. Jag fastnar alltid för tavlor i lite dimmiga toner så att man får kisa för att se vad det föreställer.

Väninna E och jag tog en promenad på eftermiddagen. Vi hade nyligen gått vilse på den här sträckan från Viggbyholm. Inte klokt att man kan gå vilse i ett så välkänt område. Vi tänkte heller inte på att det finns en GPS i telefonen. Vi fick gå en lång sträcka på asfalt innan vi hittade fram till vår stig igen.

Nu ändrade vi strategi och gick i motsatt riktning. Försökte lägga gatornas namn på minnet. Nu kan vi gå i båda riktningarna och hitta hem igen.