Det har blivit flera stunder i Bergianska trädgården den här sensommaren. Igår var vi där igen. Det var skördemarknad utanför orangeriet.

Bergianskas vänner hade ställt upp både tält och flera bord. Man kunde köpa trädgårdslitteratur och växter. Jag blev lite förtjust i pelargonerna. En av dem liknade min favorit Arctic white princess. Jag har bara lyckats få tag i den en gång och det är tio år sedan. Köpte den på Trädgårdsmässan. Det är en vit rosenknopp som rodnar lite lätt i kanten. Helt ljuvlig.

En gammal vattenkanna i zink fungerar väl som vas till en färgrik höstbukett.

Vi tog en promenad genom parken. Vi gick förbi den japanska dammen och fortsatte runt udden. Det blåste bra mycket. Uppe på den Italienska terrassen stod en av Vännerna och sålde kaffe och hembakat bröd. Vi tog kaffe med nöt- och mandelkaka. Otroligt god. Vi satt en stund och tittade ut över Brunnsviken. Det var molnigt men skönt i lä.

Bergianska håller på att anlägga ett stycke miljö som ska visa naturen på Gotland och Ölands alvar. Kalkstenen ligger så fint staplad och bildar som en grindöppning. Stenen har också lagts som kanter kring små jordplättar. Där finns växter som trivs i kalkhaltig jord.

Idag har maken och jag varit på Ingarö. Suttit på de flata berghällarna vid Visjön och ätit mackor med ägg och kaviar. Och tittat ut över vattnet som kluckade lätt mot berghällen. Finns det underbarare ljud?

Vattnet i den humusrika sjön är brunt och klart. Det är väldigt skönt att bada där. Huden känns så len efteråt. Det finns ett skämt i familjen ”att man badar i visjövatten (uttal vischyvatten)”.

Trots att vi flyttade från Ingarö när jag var 18 år är jag ön trogen. Vill gärna sitta vid Visjön åtminstone en gång per år. Någon gång vill jag besöka den när näckrosor och svärdsliljor blommar. Får se om det kan bli till våren.

Sjön och skogen är omskriven i boken Riksäpplet av Marika Stiernstedt. Hon var under en tid gift med Baron Cederström, Sveriges förste flygare. Han bodde på Brunns gård på Ingarö.

Jag funderar över om inte hela skogen är en trädgård egentligen. Där växer både barr- och lövträd. Just nu har ljungen börjat blomma. Den växer i tuvor på berget där den hittat lite jord att slå sig ner i.

Vi går förbi blåbärsris, men det är mycket sparsamt med bär. Vi hittar några få. Det har varit för torrt i sommar även om jag tycker att det regnat en hel del. Lingon växer ju lite annorlunda. Men det fanns inte många av dem heller. Men de som fanns lyste upp bland mossa och barr.

Vad gör man en söndag som denna med strålande sol, men med lite kalla vindar? Till Bergianska trädgården kan man alltid bege sig. Man börjar med en promenad för att sedan ta en fika i Anderssons växthus. Först kommer vi till japanska trädgården. Vattnet är täckt av alger. På en skylt står det att det bland algerna finns salamanderyngel. För att inte skada salamandrarna låter trädgårdsmästarna algerna vara kvar.

Maken och  jag sätter oss på en bänk uppe på den Italienska terrassen. På Brunnsvikens vatten kommer flera kanoter. Båtarna skär sig tyst fram genom vattenytan. På terrassen är det tyst även om många andra sitter på bänkarna. På en bänk har två tjejer dukat upp rödvin och något tilltugg. Det ser väldigt gott ut.

Uppe på terrassen står en frodig gammal tall. Stammen är kraftig liksom kronan. Det ser nästan ut att vara en ädel tall – om det finns något som heter så.

Heliotrop tillsammans med jätteverbena och ekorrgräs (tror jag att det är). Vår numera bortgångne katt tyckte mycket om att tugga på heliotropen. Den doftar, och kanske smakar, vanilj. Vår katt hade ett extraordinärt förhållande till mat. Han åt i princip allt från fisk och skaldjur till grönsaker. Ärter var en favorit, liksom vaniljfudge. Och han nöjde sig inte bara med att tugga på en.

Jätteverbena och ekorrgräs

Så kommer vi fram till dahliaplanteringen. Den som ligger alldeles vid Viktoriahuset. Här finns dahlior i alla former. Både dubbla och enkla. Röda, rödorange och ljust rosalila och många andra färger.

Nu har luktärten slagit ut med små buketter i ljust blått, rosa och vinrött. Den är verkligen ljuv som en sagoprinsessa. Och doften! Jag går hela tiden fram och luktar på de skira blommorna. Tänk om man kunde spara doften i en burk att ta fram under vintern.

Luktärterna har slingrat sina klättertrådar runt den gamla, knotiga kaprifolen. Den som får knoppar, men aldrig blommar för att någon insekt äter upp knopparna. Undrar hur man ska komma tillrätta med det? Såpvatten som brukar hjälpa mot ohyra har inte hjälpt här. Får fråga trädgårdsmästaren vid tillfälle.

Egentligen är jag inte så förtjust i krysantemum, i alla fall inte inomhus. De får så lätt löss om man som jag inte sköter dem ordentligt. Utomhus tycker jag dock att de pryder sin plats. Om man köper en bollkryss och planterar den i en större kruka ser den inbjudande och maffig ut. Men – det kan inte hjälpas – den signalerar höst.

Hösten kan vara väldigt vacker med klar luft och blå himmel. Frukt som mognar på träden och väntar på att plockas. Trädens löv som så sakteliga färgas gula och röda.

Igår var vi i Sandhamn tillsammans med svåger och svägerska. Ön består ju bara av sand så några större trädgårdar såg vi inte till. Men vid de äldre små husen hade man ändå fått till det med lummiga häckar. De blommor som vi såg var planterade i amplar och krukor. Vackert så. Och så den gamla knotiga lindallén som går bort mot seglarhotellet.