Nu är den vår den svage kallar höst, skaldade E A Karlfeldt. Och höstlikt är det. Krassen har frusit ihjäl, men ringblommorna har klarat sig bra. Pelargonerna likaså.

Maken sa i veckan att han ville åka ut och fota träd i höstens praktfulla färger. Jättekul, tänkte jag, men vart? Så kom jag precis att tänka på att promenera längs Djurgårdskanalen. Där växer lindar och lönnar. Lönnarna står just nu i sin vackraste skrud. Löven skiftar från grönt och gult till orange och rött.

Som ung promenerade jag och väninna A ofta längs Djurgårds-kanalen. Man möter alltid mycket folk både på hästrygg och gåendes med hundar.

Tänk om vi hade haft en liten hund att gå tillsammans med. Jag har kanske inte berättat att vi har lite lösa planer på att skaffa hund. Men ännu är det bara en tanke, om än seriös.

Idag mötte vi ett par, där mannen var som klippt och skuren ur tidningen Gods och Gårdar. Någon sorts lång väst med förstärkningar (som en ryttare) och keps hade han. Dessutom  hade han mustasch där ändarna var tvinnande och vaxade till två knorrar.

Jag tycker mycket om hösten. Speciellt oktober om det är soligt och varmt. Men jag gillar även när det är dimma som det kan vara i november. Fast den tiden är mörkret väldigt jobbigt. Kompis B brukar säga att han krymper tio centimeter under den mörkaste tiden.